Fördjupning: 
Studie av auraseendets principer

Förundersökning: P011226-01

Aurastudie 1

A/ De vanligaste auraseenden som beskrivs är ett ljus som omger en person. Denna visar sig vid närmare koll alltid framträda kring en person och inte framför.

B/ Det andra försöket var att se om personer även äger ett ljus som framträder då de står i profil. Resultatet visade sig vara positivt. Oavsett vinkel till den klärvoajante framträdde detta auraljus. Ljuset framträdde alltid vinkelrät utifrån försökspersonen. 

C/ Vår första slutsats blev att detta auraljus som framträdde för den klärvoajante var något som omgav försökspersonen på alla sidor.

Aurastudie 2

I/ Det som den klärvoajante beskrev som en aura eller ljuskropp följde inte normala egenskaper för ljus. Om personens aura hade utstrålat ljus skulle den uppträtt starkast rakt framför och inte utåt sidorna. Jämförelse kan göras med en ficklampa som riktas mot iakttagaren respektive vinkelrät bort. I det sistnämnda fallet skulle inte ljus uppfattas.

II/ Vår slutsats blev att någon form av reflektion måste till för att förklara seendet. Endast om det handlade om reflektion mot någon form av omgivande kropp skulle den uppstå tydligast vinkelrät utifrån personen och sämst framför. Auran skulle genom dessa observationer och slutsatser röra sig om en form av kropp som reflekterar någon form av ljus som den klärvoajante kan se. Aurastudie 3 skulle stärka våra slutsatser.

Aurastudie 3

1/ Första testet bestod i att prova om försökspersonen kunde se auran i spegeln. Resultatet gav att positivt utfall som visade att seendet kunde äga egenskaper som var lika ljuset.

2/ Det andra testet bestod i att med en större skiva av papp blockera vägen mellan försökspersonen och den klärvoajante. Detta utfördes för att utröna om aurabilden blockerades. Resultatet visade att trots att ljusvägen var öppen mellan försökspersonen och den klärvoajante kunde någon bild inte uppträda via spegeln. Detta bekräftade vår tolkning att bilden reflekteras i spegeln.

3/ Det tredje testet gav oss stor huvudbry. Aurabilden försvann omgående när skivan placerades mellan personerna. Trots att ljusvägen mellan försökspersonen och den klärvoajante denna gång lämnades öppen via spegel försvann aurabilden. Detta sade att direkta vägen mellan personerna var också av betydelse för seendet. 

Vår slutsats av varför båda ljusvägarna behövdes lämnas öppna för att seende skulle kunna fungera blev alltså följande: Vi kallar principen för radar. För att auraseende skall uppstå krävs inte bara mottagen ljusinformation utan även en utsänd bärvåg som reflekteras mot aurakroppen kring personen. Blockeras antingen sändningen eller mottagningen uppstår ingen synbar aurabild för den klärvoajante. Detta leder också fram till som tidigare observation visade att auran är en form av kropp som äger reflekterande egenskaper. 

Aurastudie 4

A/ Vid de flesta aurastudier vi utförde hade den klärvoajante öppna ögon.

B/ För att utvärdera om det var möjligt att se utan ögonkontakt med försökspersonen lät vi den klärvoajante ha förbundna ögon medan pannan var fri. Det visade sig att förmågan att se aura för denna klärvoajanta person var oberoende av ögonen.

C/ Om seendet var beroende av någon form av reflektion genom vanligt ljus mot auran skulle den klärvoajante inte kunna se i mörker. Ett släkt rum hindrade inte seendet.

D/ Den sista delen av vår studie innebar att prova hur den klärvoajante såg då det inte handlade om de vanliga ögonen. Genom att sätta en skiva för pannan fick vi svaret när seendet upphörde. 

Våra slutsatser blev följande: Den klärvoajantes seende var oberoende av ögonen utan såg med pannan. Den klärvoajante var heller inte beroende ljus i rummet. Alltså stärkte det vårt antagande att det var den klärvoajante själv som fungerade som ljuskälla för sitt eget seende.

Aurastudie 5

A/ Utgångspunkt med seende med vanliga ögon. 

B/ Genom den klärvoajantes unika auraseende förmåga kunde vi observera hur hon kunde läsa rubriktexter från en tidning med förbundna ögon.

C/ Vid detta tillfälle passade vi på att se om hon kunde läsa samma rubriker genom ett förstoringsglas som placerade framför hennes panna. Hon kunde läsa texten och vi kontrollerade avståndet hon höll förstoringsglaset på.

D/ Vid efterkontroll med läsning av rubrikerna genom förstoringsglas och med vanliga ögon visade det sig att hon behövde hålla linsen och tidningen längre ifrån sig än vi läsning med tredje ögat. Detta bekräftade tidigare observation att hon höll tidningen på längre avstånd vid läsning i fall A än vid fall B.

Vår första slutsats genom dessa försök var att det ljus som den klärvoajante såg med kunde brytas i en lins. Vår andra slutsats var att den våglängd detta handlade om var kortare än vanligt ljus då det uppvisade andra brytningsegenskaper. Aurastudie 6 skulle stärka våra slutsatser. 

Aurastudie 6

Vid försök med flera klärvoajanta personer som använde öppna ögon visade sig att alla använde samma sätt att se auran på även om de beskrev det de såg olika. En del kallade det för avslappnat seende, andra kallade det för att se förbi eller se igenom personen. 

Summeringen av deras metod kan enklast beskrivas som följande: För att låta auran framträda tittade de aldrig direkt på personen (A) utan förbi försökspersonen (B). Detta gjorde att personen blev något otydlig samtidigt som auraljuset framträdde klart eller klarare.

Dessa två fokuslägen kan beskrivas enligt följande figurer:

I läge A tittar den klärvoajante rakt på försökspersonen. En tydlig bild av denne uppstår samtidigt som auraljuset är otydligt eller obefintligt. I läge B tittar den klärvoajante förbi försökspersonen. Bilden av personen blir lite otydlig samtidigt som auraljuset framträder klart.

Den slutsats som detta pekar på är att det reflekterade auraljuset som den klärvoajante ser bryts snävare än det vanliga ljuset. Detta stämmer också överens med resultaten av aurastudie 5 ovan. Vidare skulle denna förklaring leda till att det rör sig om en våglängd som är kortare än vanligt ljus. Det som denna förklaring faller på är att kortare våglängd som i detta fall skulle motsvara UV ljus inte går genom glaset i förstoringsglas (orsaken till att man inte blir solbränd bakom fönsterrutor). Hade det rört sig om UV ljus utstrålat av kroppen skulle detta redan ha upptäcks och använts (t.ex på liknande sätt som rörelsesensorer utnyttjar människans IR utstrålning).

Den återstående förklaring som vi kunde komma fram till men som vi saknar bevis för är att detta skulle kunna röra sig om ett ljus som har en annan hastighet än det vi vanligen förnimmer. Ytterligare fördjupning av en sådan förklaring skulle medföra vittgående konsekvenser och vi lämnar därför denna spekulativa fråga öppen.

Aurastudie 7

Vid ett tillfälle med en klärvoajant person kunde vi åstadkomma en förändring i seendet som talar för att detta auraseende handlade om synkronisering. Vår uppställning bestod i ett stroboskop vars ljusblixtar varierades av en operatör. Resultatet blev att vid en återkommande serie frekvenser uppstod ökad tydlighet i seendet. Försöken var svåra att upprepa men gav oss vid tillfället unika möjligheter att studera sambanden. 

Vår slutsats var att den aurakropp som den klärvoajante observerade vibrerade eller svajade rytmiskt enligt viss frekvens. Genom synkronisering med ljuskällan stannar bilden och hög tydlighet uppstår.

Copyright © 1999-2002 PARCS, www.parcs.org